grön dag

När jag såg att mina gamla hjältar Green Day skulle spela på American Airlines arena i Miami var jag tvungen att köpa biljetter. Ända sedan jag, av någon outgrundlig anledning, missade dem på Roskilde 2005 har jag lovat mig själv att åka och se dem så fort de kom i närheten. Inte för att jag har någon av skivorna efter Dookie (1994) men ändå. Sagt och gjort, jag övertygade Stefan om att han visst ville gå med och igår var det dags.

När vi kom till Arenan några timmar innan konserten för att hämta ut biljetterna spelades ett meddelande upp på både engelska och spanska om vad man inte fick ha med sig in, typ vapen och illegala substanser och så. Professionella kameror eller videokameror fick man inte heller ha. Inget problem, min kamera är synnerligen oprofessionell Vi gick och åt middag och när vi sedan återvände till arenan några timmar senare stod en gubbe med megafon och skrek ut att inga kameror WHAT SO EVER fick tas med in. Hej konsekvens!

Jag frågade megafonprataren vad man skulle göra: "gå tillbaka till bilen och lämna den där" -jaha, men om man inte har någon bil då? Han tittade lite förbryllat på mig som om han aldrig hade hört talas om någon som inte tog bilen överallt, men sa sedan att i "Bayside" fanns det skåp där man kunde låsa in sina tillhörigheter. Bayside är ett turiststråk med affärer och restauranger som vi förövrigt just kom ifrån eftersom vi ätit middag där. Det var bara att knalla dit igen. Väl på plats var det ingen som hade hört talas om att det skulle finnas skåp där. Jag hittade tillslut en informationslucka där de berättade att "ja visst, förut fanns det skåp här men inte sedan nineeleven..." Ja, det var ju bara 8 år sen. Vi gick över gatan till ett hotell och frågade om de hade några förvaringsmöjligheter men samma svar även där, "inte sedan nineeleven". Megafonkillen kanske inte hade jobbat sedan den 8 september 2001.

Vad göra nu? Rättrogen som jag är vågade jag mig inte på att försöka smuggla in kameran i kläderna (vilket förövrigt resten av publiken måste ha gjort med tanke på alla fotoblixtar). Vi fick helt enkelt hoppa in i en taxi och åka hem och sen tillbaka igen. Kändes som väl spenderade pengar... verkligen! Som tur var hade trafikstockning lagt sig lite och vi trillade ner på våra platser precis när förbandet gick av scenen. Men vem vill se ett förband?

Konserten var väl sådär, men jag kände att cirkeln liksom slöts. När jag såg Green day första gången, 1995, fick jag inte gå på konserten själv med två kompisar utan mamma följde med och satt på läktaren (med toapapper i öronen eftersom hon glömt öronproppar). Idår satt det framför oss en familj som uppenbarligen i liknande ärende hade följt med sin tonårsdotter på konserten. Lillebror satt och sov eller spejade uttråkat ut över arenan. Mamman och pappan ömson försökte intressera sig (de stod iallafall och tittade emellanåt) för sin dotters idoler, ömsom tittade djupt ner i sina nachotallrikar, de såg inte sådär jätteglada ut direkt. Dottern stod dock och hoppade hela tiden och var antagligen överlycklig.

såhär tufft var det